Inledning

Finlands teaterhistoria är ett webbläromedel som rymmer en rätt omfattande och detaljerad beskrivning av teaterkonsten i Finland inklusive besläktade konstarter. Materialet är sammanställt för studier på universitetsnivå. I översiktsavsnitten anges inte referenserna till alla delar. Källhänvisningarna noteras när textavsnittet är baserat på antingen enskilda specifika artiklar och böcker eller när tilläggsinformation om det aktuella ämnet är lättåtkomligt. Det här är alltså ett läromedel för universitetsstuderande.

Texten är indelad i åtta huvudkapitel som behandlar enskilda tidsperioder. Varje kapitel består av fem underavsnitt, en litteraturförteckning och en förteckning med länkar till övrigt material som är relevant för just det avsnittet. Bildmaterialet i de första avsnitten är relativt begränsat eftersom utbudet är litet, och som dessutom har förekommit frekvent i tidigare verk om scenkonsten i Finland. Vi har i huvudsak anlitat Museiverkets, Teatermuseets och Finska Litteratursällskapets (Suomalaisen Kirjallisuuden Seura) bildarkiv.

Översikterna och beskrivningarna av olika fenomen är författarens tolkningar och sammanfattningar. Både personer och fenomen som förekommit inom finländsk teater har under årens lopp varit föremål för forskning. Äldre forskning uppfyller inte alltid våra dagars vetenskapliga kriterier, eftersom även grundliga utredningar kan ha haft kopplingar till sin tids eller skribentens dåvarande kulturella och politiska intresseområden, eller eventuellt har påverkats av en stark mytbildning. Syftet är att kullkasta myter, avstå från persondyrkan, rätta till ”felaktiga föreställningar” och ifrågasätta etablerade tolkningar. Teater på svenska ses naturligtvis som en lika central del av finländsk teater som den finskspråkiga. Detta trots att andelen kan variera rätt mycket från kapitel till kapitel. Teaterkonsten introducerades i Finland på svenska och tyska medan teater på finska skapades av herrskapsungdomar som hade bytt språk och ungdomar med hantverkarbakgrund som blev professionella skådespelare.

Teater uppfattas alltid som ett samhälles inbördes kommunikation om sina [livs]villkor och livserfarenheter. Därför är all teater egentligen politisk, eftersom den stärker (jmf med engelskans empower) samhället eller gruppen som upprätthåller den eller delar dess värdegrund, det vill säga den egna publiken. Att teater i sig skulle vara maktomstörtande verksamhet eller att scenkonsten kunde påtvinga publiken nya tankesätt är ett seglivat missförstånd eller önsketänkande. Trots att det faktiskt ibland sker, är det ändå fråga om en långlivad missuppfattning om teaterns politiska roll.

Syftet, förutom att lyfta fram betydelsefulla händelser, är att notera också sådant som är motstridigt och kontroversiellt. Det gäller bland annat finskhetsrörelsen, men också konstnärer som har blivit ett slags ikoner inom finländsk teaterkonst. Ju mer samstämmig legendbildningen har blivit desto viktigare är det med nya och kritiska synpunkter.

Konstnärens – det vill säga individens – arbete och aspirationer får inte underskattas, eftersom en etiskt hållbar människosyn förutsätter att historikern inte ser någon människas insats som i sig mer rätt eller fel, varken den konservativas eller radikalas. Bägge bemöts med förståelse, eftersom historikern inte är vare sig domare eller konstkritiker, vars uppgift det kunde vara att stå för den slutliga bedömningen av konstnärer som blivit satta på piedestal. Men hen gör sina val och eftersträvar hovsamhet, opartiskhet och förståelse. Var tidsepok bedöms på egna villkor.

I egenskap av historiker kunde skribenten beskriva sig som en gestaltare av paradoxer. Passionen för paradoxer har tveklöst sina rötter i det europeiska dramat: människans strävanden och intentioner har en tendens att i förverkligad form resultera i något annat än det ursprungligen avsedda. Det är mänsklighetens paradox, men också teaterns mest tacksamma skildringsobjekt och historikerns mer eller mindre oundvikliga observation.

Man bör fortsättningsvis satsa på teater och älska scenkonsten – detta trots att det inte är möjligt att förutse konsekvenserna. Som konstart betraktad är den måhända den mest vardagliga, men står kanske just därför mångas hjärta nära.