1.5

Bonuvier och Teaterhuset före Åbo brand år 1827

När Carl Gustav Bonuvier (1776–1852) år 1813 övertog de seuerlingska privilegierna för teaterverksamhet och stannade i Finland inleddes en ny era. I det autonoma Finland var kulturbanden till Sverige till en början fortsättningsvis starka. Det skulle dröja länge innan till huvudstad upphöjda Helsingfors på allvar började uppfattas som en eftertraktad boningsort. Staden erbjöd inga större lockelser trots att en teater rustades upp vid den här tiden. Med Åbo som utgångspunkt kunde Bonuvier göra avstickare till Helsingfors där ett artillerimagasin i Kronohagen hade inretts till provisoriskt teaterhus med tanke på officerskåren och den nya huvudstadens ämbetsmän (om Bonuvier se Dahlström 1948, Alho 2010).

Att åtminstone tillsvidare fortsätta med teaterverksamheten i Åbo var alltså motiverat.

I Åbo verkade nämligen Finlands första ministerium, det vill säga regeringskonseljen med generalguvernören Fabian Steinheil som ordförande. Konseljen, som från och med 1816 heter Kejserliga senaten, flyttade år 1819 till sin nya byggnad i Helsingfors. Steinheil, som logerar i det Bockska huset vid Senatstorget, och hans krets av ryskbaltiska ståndspersoner var engagerade i amatörteater. Officerare i den ryska armén hade, speciellt efter Napoleons nederlag i Ryssland 1812, gjort omfattande resor genom Europa till Paris. Åbo hade då blivit en stad för män med världsvana och deras hustrur.

I Åbo hade man 1811 börjat uppföra en ny byggnad för akademin som fått namnet Kejserliga akademien i Åbo. Byggnaden stod klar år 1817. Kejsaren hade beviljat tilläggsmedel, men på grund av den förödande branden 1827 blir en flyttning till Helsingfors sedan aktuell. När det gäller tiden före Åbo brand brukar man tala om Åboromantiken. Här lades grunden till ett nationellt medvetande och bland studenterna hittar vi den kända trion Runeberg, Lönnrot och Snellman. Adolph Ivar Arwidsson upplevdes däremot vara alltför radikal och förvisades från universitetet, vilket resulterade i att han 1823 flyttade till Sverige. Teaterdirektören Kaarlo (Karl Johan) Bergboms far Johan Erik var också en av akademins studenter. Han var en i Brahestad född jurist och senator som behärskade finska.

Som så ofta efter krig medförde fredens tid också tecken på ekonomisk återhämtning. Framtidsutsikterna för scenkonsten föreföll lovande i hela landet, varför det kändes meningsfullt att återställa materialhuset vid torget i Åbo. På grund av bristen på källmaterial är det inte mycket vi vet om teatermannen C.G. Bonuviers förehavanden under åren 1813–1818. Titelnovellen i Runar Schildts förstlingsverk från år 1912, Den segrande Eros, handlar bland annat om en kärv officer som låter sig förföras av teater under tidigt 1800-tal.

Först efter år 1818 börjar fattig- och arbetshusavgifterna som utgick på biljettintäkterna synas någorlunda regelbundet i Åbo stads redovisningar. Men eftersom Bonuvier vid den här tiden var huvudägare till det nya teaterhuset får man anta att de föregående åren hade varit framgångsrika och verksamheten livlig både i Åbo och under turnéerna. Till en början sökte de sig österut till Helsingfors och Lovisa, där Johann Gappmayers tyskspråkiga ensemble tävlade om uppmärksamheten och försökte etablera sig. De verkar ha uppträtt flitigt på artillerimagasinsteaterns tiljor åren 1813–1819. Eventuellt var Bonuviers utsikter bättre på svenska i kuststäderna längs Bottenviken.

Fredrika Runeberg (f. Tengström) tyckte sig ha ett minne av att man på det uppiffade materialhusets ridå i Åbo kunde läsa texten ”Castigat ridendo mores”, en mening som beskriver den klassiska teaterns uppdrag: Klandrar sederna genom skratt!

Det finns också en mer detaljerad beskrivning av teaterlokalen: baktill på bägge sidor om generalguvernörens loge fanns två loger som rymde 9 personer och längs bägge sidorna en stor loge. Teatersalongen var indelad en numrerad parkett, en onumrerad parterr och amfiteater (eller upphöjd bakre del). Priserna varierade från 1 riksdaler till 12 skillingar eller en kvarts riksdaler. (J.P. Winters dagbok 12.9.1814, Riksarkivet; Dahlström 1948, 82)

Vid nätt och jämt fyllda 40 var Bonuvier (1776–1858) en man i sina bästa år och hans teatertrupp uppförde i princip sin basrepertoar från augusti till september innan akademins hösttermin inleddes. Arkitekten Olof Alm, som kanske redan medverkat till upprustningen av det gamla materialhuset, stod för ritningarna till det nya teaterhus som Bonuvier lät uppföra vid Nytorget (dagens Salutorg) i Åbo år 1817.

Redan 1815 framfördes klagomål på att materialhusets tak läckte så till den grad att publiken löpte risk att bli våt när det regnade. Eftersom staden inte längre hade bruk för den gamla byggnaden gavs teaterdirektören fria händer. Den sista föreställningen där gick av stapeln sensommaren 1816.

Bonuvier gick alltså in för att låta uppföra ett ändamålsenligt teaterhus i Åbo. Han köpte en tomt vid torget intill den plats där man spelat teater sedan slutet av 1700-talet. När staden bjöd ut materialhuset på auktion ropade Bonuvier och Alm in material som kom väl till pass i den nya byggnaden (Dahlström 1948, 85).

För sitt bygge behövde Bonuvier både finansiering och tillstånd. Än en gång blev han dessutom tvungen att tampas med förbudet mot teaterföreställningar under akademiterminerna, en praxis som man från och med år 1810 velat återinföra, men som också stod i strid med aspirationerna i en stad där landets nya ämbetsmannakår tillsattes och där familjerna förväntade sig underhållning och kulturevenemang.

Med ingången och framsidan mot torget stod Bonuviers teaterhus ”av korsvirke och bräder” färdigt sommaren 1817 norr om och i samma kvarter som dagens Åbo Svenska Teater. Teaterns proportioner var häpnadsväckande och den påstods rymma 700 platser, vilket tyder på att förväntningarna på stadens framtidsutsikter och publikens trofasthet var stora. Platsantalet var uppenbarligen teoretiskt eller maximalt och förutsatte en hel del ståplatser.

Teaterbyggnaden var långsmal och mätte 28,5 m x 15 m, medan salongen var 12,5 m lång och 9 m bred och en scen med ett djup på 11 m och som eventuellt lutade snett uppåt i fonden för att förbättra synligheten, som förstärkte perspektivintrycket. För scenbyten ägde teatern ”2 äldre fonder och 28 kulisser av lärft”. Framför scenen fanns ett orkesterutrymme. Väggarna var ljusa och armaturen bestod av en takkrona. Förebilderna fanns i Stockholm, främst Djurgårds- och Arsenalsteatern.

Bonuviers teaterhus hade åtminstone en eller möjligen två balkongen samt en loge för generalguvernören eller eventuellt för kejsaren. Mellan ytterväggarna och salongen fanns slutna gångar. Omklädningslogerna under scenen var två och i den ena fanns en kakelugn vid vilken skådespelarna kunde värma sig om vintern. Vinkelrätt mot teaterhuset uppfördes ett cirka 17 meter långt bostadshus i stock med ett sommarrum på vinden, som tydligen var avsett för förnämare teaterbesökare.

Innertaket hade fått formen av ett tunnvalv, vilket gav ett luftigt och estetiskt tilltalande intryck. Vanligen ses motsvarande valv bara i kyrkor och inte i profana byggnader. Minst lika anslående är solennitetssalens tunnvalv i det av Carl Christoffer Gjörwell ritade Akademihuset i sten, som stod färdigt 1815 och invigdes samma år som teaterhuset. (Viljo 1989, 7–8).

På 1820-talet blev Bonuvier tvungen att hyra ut sitt hus till andra sällskap. Hans egen trupp klarade sig inte heller utan turnéer längs de gamla rutterna i österled och norrut längs kusten. Längs sydkusten hade den tyska teatern vunnit insteg i så stor utsträckning att Bonuviers ställning inte var lika obestridlig som i Åbo. Befolkningsunderlaget förslog, men om man beaktar att en del av militärerna och ingenjörskåren som rekryterades från S:t Petersburg ofta var Baltiska tyskar, inser vi att ståndspersonerna med svenska som modersmål vid den här tiden ännu var få. Före 1840-talet fanns det knappt alls någon svenskspråkig befolkning i Viborg. Positivt var dock att guvernören, sedan Gamla Finland anslutits till storfurstendömet, ansåg att det gamla teaterförbudet inte längre var i kraft där. Redan år 1816 hade Bonuvier besökt Viborg. Följande år skrev stadssekreteraren Jakob Judén under namnet Jak. Juteini sina första pjäser på finska: Perhe-kunda och Pila pahoista hengistä (1817).

Som upprätthållare av Teaterhuset i Åbo och företagare är Bonuvier enastående för våra förhållanden. Huset i Åbo blev en fast punkt för den inhemska teatern och här introducerades också landets första finlandsfödda skådespelerska Maria Silfvan. Teatersalongen fungerade även som konsertlokal på 1820-talet.

När det nya huset stod färdigt 1817 anhöll Bonuvier på goda grunder om att akademins begränsning skulle upphävas, men förgäves. År 1816 gick han också in för att reda ut sitt avtal med änkan Margaretha Seuerling för att få privilegiet i eget namn. År 1819 kom beslutet att Bonuvier skulle få överta änkan Seuerlings privilegium vid hennes död, vilket också möjliggjorde regelbunden verksamhet i Helsingfors, där Gappmayer ”var ur spelet”.

Det var vanligen på försommaren som Bonuviers sällskap spelade i Helsingfors och sedan på sensommaren i Åbo. De hade behändiga turnéscenografilösningar, som tydde på välorganiserad verksamhet. Redan 1817 hade han anhållit om att få svära trohetseden och få finskt medborgarskap. Han gjorde också ett försök att utvidga sitt privilegium att gälla alla föreställningar som gavs i Åbo och ”över en god del av landet”. Två år senare flyttade senaten till Helsingfors (1816 hade regeringskonseljen formellt blivit Kejserliga senaten i Finland).

Det var lättare att rekrytera nya förmågor nu när Bonuvier hade en permanent scen. – Den mest kända av hans nyförvärv var Maria Silfvan (1802–1865) och hennes första man Edward Lemke (1790–1855). De hade gift sig år 1818 när Maria var bara 16 år.

Det var förhållandevis lätt för sällskapet att få förstärkning från Stockholm, vilket gällde såväl pjäsurval som skådespelare. Eftersom Sven Hirn gjort en mycket noggrann utredning om sällskapet faller det sig naturligt att här koncentrera sig på de viktigaste aktörerna och ägna mer uppmärksamhet åt repertoaren i förhållande till publiksammansättning och förändringar i den politiska atmosfären. – Nämnvärda är ändå skådespelarsläkten Magito med sina många barn som turnerade i Finland på 1820-talet och spelade i både Helsingfors och Åbo. (Hirn 1998, 57; Alho 2010)

Bonuviers spelplan

Bonuvier var också på bettet när det gällde repertoaren. I samband med invigningen av det nya teaterhuset i juli 1817 gav man August von Kotzebues: Döda Systerson och Louis Sebastien Merciers drama Desertören eller Dygdens och Ädelmodets Seger. (EMF 1943, 32). Om hans övriga repertoar kan man notera flera pjäser med fransk bakgrund samt Gustav III:s Siri Brahe och Johan Gyllenstierna och åtminstone två skådespel av Friedrich Schiller: Kabal och kärlek samt Rövare eller Rövarbandet, men också en franskanpassad version under titeln Carl von Moor.

Bonuviers teaterbibliotek omfattade cirka 400 band som till stora delar har bevarats. Pjäsurvalet, i den mån de är nämnda av Hirn och von Frenckell, bjuder inte på några stora överraskningar. De svenska pjäsförfattarna är närmast Gustav III, Carl Envallsson, Carl Israel Hallman och Olof Kexél.

Teaterstycken marknadsförda som ”händelser ur verkliga livet” var ofta det som tilltalade publiken mest. Envallssons Kronofogdarne var mycket populär. (Dahlström 1951, 6). Den blev ett slags förebild för folklustspel i Norden som ännu 50 år senare fanns med i någon form också på Kaarlo Bergboms repertoar. På Bonuviers spellista hittar vi år 1825 Schillers Maria Stuart, som för årtionden framöver skulle bli de kvinnliga skådespelarnas favoritpjäs om två starka kvinnor.

Redan under åren 1816, 1818 och 1820 hade Bonuviers trupp gästspelat i Viborg. År 1823 befann han sig där tillsammans med Anders Peter Berggrens trupp. Den var främst känd för sina många tidstypiska teaterstycken. Kotzebues enaktskomedier var lätta att placera in i ett kvällsprogram bestående av mindre verk. På spellistan fanns också några historiska melodramer som till exempel franska René-Charles Pixérécourts Grefven av Castelli, men också tyska Carl Gustaf af Leopolds tragedi Virginia i fem akter. Kotzebues pjäser om koloniseringen av Sydamerika var speciellt populära, så som Spanionerne i Peru eller Rollas död samt Cora eller Solens prästinna. Kotzebue hade redan använt sig av korstågen (och var ingalunda den första) och Korsfararna blev en långkörare på repertoaren. Av komedierna är det Beaumarchais’ Barberaren i Sevilla som ofta nämns.

Eugène Scribes och Germaine Delavignes pjäs Sömngångerskan med scenmusik av Édouard Du Puy fanns också på teaterns repertoar. Någon tid därefter komponerade Vincenzo Bellini operan La Sonnambula till ett libretto på italienska av Felice Romani efter Scribe. Det är en text med erotiska undertoner där den unga Amina omedvetet ”utsätter sig för stor fara” genom att i sömnen söka sig till ett rum på gästgiveriet där en främling har tagit in. I librettot närmar man sig gränserna för det tillåtna med tanke på 1830-talets syn på anständighet.

Spellistorna visar att Bonuvier via Stockholm hade kommit över betydande historiska melodramer, som ofta utspelar sig i exotiska miljöer. Man får anta att Bonuvier i Viborg följde en liknande spelplan som i Åbo där Hamlet uppförts 27.8.1819 och sedan på publikens begäran i repris i september (Hirn 1970, s. 66). Versionen kunde eventuellt ha varit via Friedrich Schröders ”gruvliga bearbetning”. Det var måhända den första svenskspråkiga Hamlet-produktionen i Finland. På tyska hade den spelats redan 10 år tidigare.

För någon tid ingick det i Bonuviers trupp förmodligen någon som kunde spela harlekin och i så fall fick publiken redan 1813 se Arlequin och tunnbindaren i någon av de otaliga varianter av dessa commedia dell’arte gestalter som förekommit allt sedan 1700-talet. Diverse charmerande dansöser i talgljusens eller oljelampornas sken innebar känsliga skönhetsupplevelser för den dåtida publiken.

Under sina första 16 år hade Bonuvier vuxit upp med influensen från den unga Gustav III:s hov. Han uppträdde gärna i pjäser som den saligen avlidna kung Gustav III själv hade skrivit. Därför är det mindre förvånansvärt att han redan på fru Seuerlings tid hade regisserat pjäsen Helmfelt eller Den Återvunna Sonen (1811). Även under de följande åren (1815) gav sällskapet den hädangångna kungens skådespel Siri Brahe och Johan Gyllenstierna. Inte heller den hade tidigare spelats i Finland. Det gällde också pjäsen Gustaf Adolf och Ebba Brahe, som ingick i Gustav III:s dramatiska produktion.

Det missnöje som redan före mordet på kungen 1792 hade framförts i bland annat dåtidens tidningar kvarstod också efter kungens död. Trots missnöjet gynnades ändå många av Gustav III:s strävanden att kombinera enväldet med tolerans i trosfrågor, mildrade strafflagar, förfinade seder och ett brinnande intresse för språk och teater.

Bonuviers teater hade också starka band till inflytelserika adelsmän i Finland, de så kallade gamla gustavianerna som på ett avgörande sätt bidrog till hur autonomin i Finland utformades i den frisinnade atmosfär som var kännetecknande för den unga populära regenten Alexander I. Autonomins tid har beskrivits som tre gamla gustavianers projekt, nämligen Armfelts, Ehrenströms och Aminoffs. När Bonuviers trupp i oktober 1819 gästspelade i artillerimagasinet i Kronohagen i Helsingfors uppfördes uttryckligen talpjäsen Gustaf [II] Adolf och Ebba Brahe, som varit ett samarbete mellan Gustav III och Johan Henric Kellgren. Vad innebar det kulturpolitiskt att lyfta fram gustaviansk kultur i det autonoma Finland? Att starka traditioner från den svenska tiden upprätthölls bland den nya regenten Alexander I:s undersåtar.

När Bonuvier besökte Helsingfors år 1822 hade man utökat repertoaren med fyraktaren om Peter den store och streltserupproret, en ursprungligen tysk pjäs. Regenters ädelmod och deras omedelbara kontakt med folket var ett av den begynnande förromantikens teman inom ståndssamhället. Anekdoter och heroiska berättelser om regenter som Peter den store och Fredrik den store i Tyskland ingick i den propaganda som gynnade furstehusen, och som ofta syntes på teatertiljorna ännu på 1820- och 1830-talet. En god regent hade förmågan att bemöta sina undersåtar med respekt och lyssna på dem. Den sortens idealism präglade också Zacharias Topelius (1818–1898), som föddes under denna era.

Under besöket i Helsingfors sommaren 1823 innefattade Bonuviers repertoar också Kotzebues drama Gustaf Wasa, men även flera av hans komedier av olika längd. Av riddarpjäserna uppfördes Bayard eller Riddaren utan Fruktan och Förebråelser. Som ett inlägg i debatten om politik och religion samt med tanke fredstanken verkar Kotzebues enaktare Qväkarne vara intressant. Som samfund är kväkarna bland annat kända för sin pacifism.

Att beskriva teater på en teaterscen är en gammal företeelse. Komedier som behandlade teateruppsättningar var ett tacksamt tema under romantiken. På sin repertoar hade Bonuvier Kotzebues Carolus Magnus eller Spektaklet i Kråkvinkel. Som sin tids obestridda succéförfattare hade Kotzebue redan på 1790-talet förlagt handlingen till en småstad han på tyska kallar Krähwinkel, som översatt till svenska blev Kråkvinkel. Sannolikt uppfördes ingen av de otaliga Kråkvinkelpjäserna på finska, eftersom de redan under Kaarlo Bergboms tid på 1870-talet ansågs föråldrade. Småstadstemat har bevarats i Nikolaj Gogols klassiker Revisorn.

Bonuviers trupp uppförde också E.R. Liljestjelkes skådespel Theaterskrifvaren. Teatertematik förekommer även i Ludwig Tiecks läsdrama Mästerkatten i stövlar och i den första prologen i Johann Wolfgang von Goethes Faust.

Det fanns ett tydligt samband mellan det kulturella klimatet i Finland under den tidiga autonomin och den ställning Bonuviers lilla kulturinstitution hade. Det kan ha påverkat hans beslut att stanna i Finland, men tydligen väckte också hans fäbless för det fransk-klassiska dramat genklang hos ämbetsmanna- och officerskåren. Bland studenterna i Åbo på 1820-talet finner vi stormän in spe så som Lönnrot, Snellman, Runeberg, Arwidsson och Gottlund. När man beaktar Åboromantikens betydelse för finländsk kulturhistoria vore det intressant att veta betydligt mer om deras fritidsintressen och i vad mån teater ingick i dem. Kanske var det också fråga om att ha råd med teaterbiljetter? För Fredrik Cygnaeus, en blivande kulturpersonlighet och son till en biskop, var detta inget överhängande problem.

Av de tre förstnämnda var det endast J. L. Runeberg, som efter att universitetet hade flyttat till Helsingfors, skrev en magisteruppsats om den grekiska tragedin Medea. Senare tillkom ett par komedier och dramer, men teater blev inte avgörande för hans litterära produktion. Enligt Sven Hirn var intresset för teater i de akademiska kretsarna inte särskilt stort (1998, 58). Frågan skulle kräva närmare studier och kunde, förutsatt att källunderlaget räcker till, utredas med stöd av teatersociologisk analys.

När senatshuset i Helsingfors stod färdigt år 1819 flyttade den kejserliga senaten till Helsingfors. Atmosfären vid akademin i Åbo på 1820-talet har tidvis beskrivits som gammalmodig, speciellt sedan A.I. Arwidsson [på grund av artikeln ”Betraktelser”] avfärdades från universitetet. De tre blivande stormännen hade hösten 1822 levat i förhållandevis knappa studieomständigheter, vilket knappast gav utrymme för teaterbesök. Runeberg, som 1825 återvände efter sin tid som informator i Saarijärvi, hade kanske möjligheter att ägna sig mer åt kultur.

Sonen till biskopen för de lutherska församlingarna i S:t Petersburg, den unge Fredrik Cygnaeus och överstesonen Nils Henrik Pinello var däremot ivriga teaterbesökare på 1820-talet. Med kännedom om Cygnaeus inflytande på såväl Zacharias Topelius och Josef Julius Wecksell som Aleksis Kivi, kan man väl föreställa sig honom som varande en länk mellan Bonuviers teater i Åbo och den nya huvudstadens blomstrande teaterliv under de påföljande årtiondena.

Tiden före Åbo brand

Fastän ledningen inom kyrkan och akademin år 1809 varit beredda att svära kejsaren trohet, började upprustningen av Helsingfors påverka attityderna. – Kontakterna till Uppsala var fortsatt täta och om musiklivet vet man att studenternas förhållningssätt och synen på till exempel sångtraditionen inte alltid var ryskvänlig. Efter Åbo brand var det lätt att förverkliga planerna på att flytta universitetet närmare förvaltningen, vilket underlättade övervakningen av studenterna. Påbudet om flytten av universitetet till Helsingfors kom 1827.

Under sorgetiden åren 1825–1826 efter kejsaren Alexander I:s död var det förbjudet att spela teater och teatrarnas situation blev betydligt kärvare. Skådespelarna blev tvungna att försörja sig på annat sätt, bland annat som sömmerskor och servitörer.

Branden i Åbo, som bröt ut den 4 september 1827, blev en fullständig katastrof för många. Bonuvier livsgärning blev lågornas rov och han förlorade hela sin egendom. Verksamheten fortsatte i någon mån genom att Bonuvier tydligen stödde Lemke-Westerlunds trupp och emellanåt uppträdde som skådespelare. Bland annat erbjöds Bonuvier en recettföreställning i Helsingfors, där han spelade sin favoritroll som Fredrik II av Preussen i pjäsen August och Theodor eller de Bägge kammarpagerna.

Efter Åbo brand gavs uppenbarligen föreställningar i Brunnshuset vid badinrättningen i Kuppis under åren 1827–1833. År 1833 och sex år efter branden uppfördes en ny provisorisk träteater vid Salutorget i Åbo. Byggnadsritningen har bevarats och man antar att den påminde om Bonuviers hus, men med endast en balkong och en mer hästskoformad salong. Man antar att arkitekten Per Gylich kunde ha varit upphovsman till ritningarna (Vilkko 1989).

Den tillfälliga träteatern var i bruk från och med år 1833 när C. L. Westerlunds sällskap uppträdde där. I Åbo planerades och uppfördes vid den här tiden också ett teaterhus i sten vars ritningar omarbetades i flera etapper. I sin ursprungliga form stod teatern färdig vid årsskiftet 1837–1838, det vill säga 10 år efter branden, och invigdes den 21 januari 1839. Trots åtskilliga renoveringar (1866, 1882, 1982 när Hansakvarteret byggdes och senast år 2005 när 400 pålar pressades ner i leran under byggnaden) kan dagens Åbo Svenska Teater anses vara Finlands äldsta teaterhus.

I 20 år stod den tillfälliga träteatern i Åbo granne med teaterhuset i sten och revs först på 1860-talet. I Åbo hade man alltså två teaterhus till sitt förfogande under 1840- och 1850-talen, men uppgifterna om hur de användes är rätt bristfälliga.