Teaterkritikern Maija Savutie har sammanställt ett slags helhetsbild av spelplanerna på 1930-talet. På 1940-talet var hon bland annat sekreterare för Statens Teaterkommitté. Savutie gjorde också ett antal utredningar och kom till det krassa resultatet att det finländska teaterutbudet i hög grad hade dominerats av underhållning, och att de seriösa och samhälleligt orienterade inhemska pjäserna kunde […]

Regissörskåren förtjänar att uppmärksammas redan under perioden 1930–1959. Allt sedan Kaarlo Bergboms dagar hade teaterchefer och skådespelare regisserat, vilket också gällde dem som ledde egna teatrar allt sedan August Aspegrens dagar. Ett återkommande orosmoment när pjäser skulle sättas upp var scenbilderna och kraven på dem, men också antalet scenbyten. Under sin intendentstid vid Svenska Teatern […]

Hösten 1939 fungerade allt mer eller mindre normalt trots den påfrestande situationen. I Moskva fördes underhandlingar om landöverlåtelser på Karelska näset, öar i Finska viken och på Hangöudd. Innehållet i Hitlers och Stalins hemliga tilläggsprotokoll till Molotov-Ribbentrop-pakten om ett icke-aggressionsavtal var inte känt. Enligt avtalet hamnade bland annat Finland och Baltikum i den sovjetiska intressesfären. […]

Ur ett kulturellt perspektiv bör 1950-talet granskas utgående från socialt sett separerade kretsar eller via del- och subkulturer. Det vi i Finland gärna har framhållit är den optimism som då var rådande och att blicken var stadigt riktad mot framtiden. Filmvetaren Peter von Bagh föreslog i tiden året 1952 som inledningsfanfar: Olympiska sommarspelen i Helsingfors […]

I Finland uppfördes teaterhus rätt sporadiskt. Bland teatersalonger som kommit till på 1800-talet förstördes Viborgs teater under fortsättningskriget och ruinen stod kvar på ryska sidan om gränsen. I bruk var fortfarande Porin Teatteri i Björneborg, Åbo Svenska Teater, Svenska Teatern i Helsingfors och dagens Alexandersteater som hyste Nationaloperan. I slutet av 1800-talet hade något så […]

Tack vare överraskande aktuella och djuplodande repertoarer lyckades teatrarna i Finland göra sig till betydande språkrör för samhällsidentiteterna som genomgick en förändring på 1960-talet: att inbördeskriget, Lapporörelsen och fortsättningskriget syntes i repertoarerna lockade en talrik aktiv manspublik till teatersalongerna. På tiljorna speglade kollektiva dramer också evakueringen av Karelen och den interna migrationen, det vill säga […]

Andelen komedier och musikpjäser förblev stor ända till slutet av 1970-talet. Men i deras inbördes placering ägde vissa förändringar rum som vittnade om förändringens vindar. Den klassiska österrikiska, ungerska och tyska operetten (med tonsättare som Strauss, Millöcker, Lehar, Kálmán, Benatzky), samt dess arvingar från mellankrigstiden, de så kallade schlageroperetterna (Abraham), återkom till vissa delar ännu […]

När antalet tidningar och tidskrifter ökade fick teaterkonsten betydligt mer publicitet och synlighet. Förutom stjärnreportage och skådespelarintervjuer blev sättet att skriva recensioner och att presentera författare betydligt mer analytiska, vilket också innefattade regissörens och skådespelarnas insats. De politiska och estetiska passioner som rasade runt teater ökade behovet av specificering i pamfletter och utlandsreportage. På 1960- […]

Ralf Långbacka forcerar gränser Den viktigaste av regissörerna som rörde sig fritt mellan de två språkgrupperna var Ralf Långbacka (1932–). Född i Närpes och efter studier vid Åbo Akademi hann han som ung student tillbringa några månader i Berlin och se föreställningar på Berliner Ensemble, som Bertolts Brecht drev till sin död år 1956 (Hbl […]